Rabatt på Louisiana Museum of Modern Art

Från sin bas i New Delhi har fotografen Gauri Gill (f. 1970) de senaste åren verkligen satt sin prägel på den internationella konstscenen. Hennes verk är originellt och starkt personligt, det kommunicerar med både poesi och humor, kombinerar sociala och estetiska aspekter och har en tydlig politisk kant. Och så vittnar det om stor mänsklig empati.

Överlevnad och solidaritet

Livet och vardagen på landsbygden utanför Indiens storstäder står i fokus. Gauri Gill har särskilt arbetat i Indiens största delstat Rajasthan, som ligger i den nordvästra delen av landet och domineras av Tharöknen. Här har hon under tjugo år skapat ett stort antal fotoserier, t.ex. 'Notes from the Desert', som har utvecklats med tiden - och som hon fortsätter att arbeta med. Gill skildrar både landskap och arkitektur, men människan står i centrum – och hon visar särskild solidaritet med flickor och kvinnor, deras livsvillkor, kamp för överlevnad och förmåga att stå upp.

Utställningen arrangeras av Schirn Kunsthalle, Frankfurt i samarbete med Louisiana.

Louisianas utställning, med titeln ’Same man’, är den första presentationen av Richard Prince i Skandinavien och innehåller 89 verk, varav många är från konstnärens eget omfattande arkiv. Utställningen innehåller bland annat hans berömda "re-photographs", som är resultatet av att Prince fotograferade en befintlig bild med sin kamera, vanligtvis från en glansig tidning. Genom att använda både kamerans beskärning och en mängd nyanser i färg, ljus, fokus eller till och med tejp, öppnar Prince upp bilderna för ny tolkning.

I sitt arbete lyfter Prince fram de marginella och banala aspekterna av samhället: tecknade serier, fotograferingar, annonser, idoldyrkan och andra former av "vardagskult". Han lyckas identifiera och ta prov på visuella koder och vrida dem så att de blir förföriska och anmärkningsvärda trots sin vanlighet – och får en glöd av något på en gång sexigt och besvärligt.

Konsthistoriskt tillhör Prince den så kallade ’Pictures Generation’, som var känd för att 'stjäla' befintliga bilder. Genom att göra det, undergräver Prince tanken att en konstnär alltid kommer att ha något igenkännbart, en stil som binder samman de olika grupperna av verk.

Prince är en tvetydig figur och hans stil varierar. Bara detta bidrar ibland till intrycket av hans verk som svåråtkomliga – som något som flyter omkring utan författare. Trots det kretsar alla Princes verk kring identitet, vilket gör hans bildvärld till ett porträtt av det sena 1900-talet.

Det hemska, groteska, absurda och komiska möts i den amerikanska konstnären Dana Schutz, som föddes 1976 i Michigan och idag bor och arbetar i Brooklyn. Sedan två decennier tillbaka har hon utmärkt sig med sin sagolika berättarkraft, starka färger och känsla för det dramatiska – en sagomålare för vår tid.

Även om Schutzs konst kan verka bister, krass, till och med nästan frånstötande, lyckas den också locka, till och med nästan förtrolla. Och så känner man hennes djupa, underliggande humanism och lyhördhet för samhället och den tid vi lever tillsammans.

Dana Schutz är mån om människor och våra ömsesidiga relationer – allt som skiljer oss åt, binder oss samman och äger rum mellan oss – därav titeln på utställningen Between Us.

Pirosmani är en nationalklenod, presenterad internationellt på bl.a. Louvren, Albertina i Wien och nu i Humlebæk på Louisiana. Under sin livstid pratade Pirosmanis med alla, från folk på gatan och på pubar till avantgardistiska konstnärer och författare. Hans konst överbryggade världar, den firade en känsla av tillhörighet och engagemang. Det är här Pirosmani levererar med bilder som är raka, monumentala i sin enkelhet, lysande i sin färgstarka mot en bakgrund av svart duk. De är inte privata, de är inte psykologiska, utan snarare bilder i och för det offentliga rummet, där människor möter djur, där människor äter tillsammans, där människor rör sig. Och även om de är säregna och skildringar av en svunnen värld, finns det en omedelbarhet i detta som talar direkt till oss över tid och plats.

Oavsett om mediet är måleri, teckning, performance, video, skulptur, teater, musik – eller en blandning av allt – måste man oftast både gråta och skratta med Ragnar Kjartansson. Den isländska konstnären (f. 1976) har gjort spänningen mellan tragedi och komedi till sitt signum, och hans verk pendlar tvetydigt mellan det känsliga och det klyschiga, det filosofiska och det platta, och mellan existentiellt allvar och poplätthet.

Ragnar Kjartansson förenar en mängd konstnärliga genrer, medier och roller. Han är både en karikerad landskapsmålare och en performancekonstnär som gång på gång strippar ner machomannen till huden. Han är regissör och musiker, komiker och showman, romantiker, kritiker och bildkonstnär. I sina verk använder han en mängd referenser – historiska, konsthistoriska, litterära, politiska och popkulturella – som alla härrör från ett nyfiket engagemang i vår hantering av världen här och nu.

Ragnar Kjartansson har ställt ut på många av världens ledande konstinstitutioner och på Louisiana visas han nu i en fortsättning på den omfattande presentationsserien av andra huvudfigurer inom området samtidskonst av multimediapraktik - Marina Abramovic, Pipilotti Rist, Mika Rottenberg och Arthur Jafa – som alla förenar performance, film, ljud och skulptur i rumsliga iscensättningar.

Cave_bureau 3D-scannar grottorna och översätter deras former till installation och arkitektur, vilket utgör ramarna för förslag till till exempel 'Kokorridoren', en restaurering av massajernas vandringsleder genom Nairobi, och insamling av vatten för vilda djur och natur runt grottorna. Samtidigt är alla projekt en diskussion om hur ett museum för afrikansk kultur under antropocentiden kunde se ut.

Grottorna vittnar om Kenyas kultur- och naturhistoria. Här bodde förmodligen några av de tidigaste hominiderna, de bosatte sig här och gjorde grottorna till människans allra första arkitektur. Här vattnade massajerna senare sin boskap, här hölls slavar fångna i samband med den östafrikanska slavhandeln och här bildade kenyanska frihetskämpar en front mot den brittiska kolonialmakten.

Konstnären står som en central gestalt i det samtida måleriet. Hon behandlar hur kultur och identitet formas av de berättelser som berättas – och av de som glöms bort. De ofta färgstarka bildytorna i hennes monumentala målningar och installationer kryllar av övermålade teckningar, skrifter, figurer och symboler. Och Báez hämtar tydligt inspiration från karibisk kultur, präglad av folksagor, kolonial ockupation, revolution och splittrade samhällen.

Firelei Báez konst lyfter fram och omtolkar exakt den karibiska identiteten – och hur vi generellt förstår kulturella identiteter. I verken blandas verkliga händelser och science fiction för att skapa nya varelser och världar: Färgglada kvinnokroppar, överlagrade över maritima kartor. En alternativ Atlantis, befolkad av ättlingar till drunknade slavar. Mystiska hybridvarelser som är hälften krukväxter, hälften damben.

Från Firelei Báez sida verkar det vara ett försök – genom nya visuella koder – att skapa mer nyanserade porträtt av marginaliserade grupper. Utställningen på Louisiana blir den första stora separatutställningen av hennes konst i Europa.

Med en stor tematisk utställning om mänsklig kreativitet – och vad det betyder för alla processer vi orienterar oss i och med – rundar Louisiana av året och tar ett kliv framåt in i 2024. Här skrivs ett nytt och tungt vägande kapitel i serien av ”fantastiska berättelser”, där museet blandar konst- och kulturhistoria för att skapa större, djupare och mer perspektivrika berättelser – som tidigare varit fallet med t.ex. Arktis, Månen eller Moder.

Den skapande människan blir därmed en tvärvetenskaplig utställning som omfattar konst, litteratur, kulturhistoria, sociologi, vetenskap m.m. Den ska inte bara titta på kulturområdet, utan på samhället i stort, och visa hur kreativa processer är avgörande i alla "hörn" och på alla nivåer. Därför är det inte heller en hyllning till konsten utan snarare till den konstnärliga processen, som är lika avgörande inom vetenskapen som i ateljén.

Kreativitet handlar kanske mer om hur man jobbar än om vad man jobbar med. Varför det också är något vi alla har potential att göra, oavsett vad vi gör. Och i den meningen är det avgörande för oss: att vi inte i det oändliga gör samma sak, utan utvecklar och återuppfinner oss själva och våra behov hela tiden. Det kreativa är alltså något i grunden mänskligt – en kärna av humanismen.

Utställningen kommer att delas upp i flera kapitel och börjar med Barnet och Maskinen, som representerar två centrala motiv i vår kultur och föreställningar om det kreativa. Den andra delen fokuserar på den kreativa processen, samlad i två huvudkapitel Tid och Korspollinering. värdet av det vi annars sällan värdesätter i vårt samhälle, vare sig det är i arbetslivet, utbildningssystemet eller vårt eget inre liv. Det kan t.ex. vara tristess, överhoppningshandlingar och den djupa sömnen – eller det att ge sig själv gott om tid och våga misslyckas.