Rabatt på Louisiana museum of Art

Den amerikanske konstnären Alex Da Corte (f. 1980) erövrar utrymmen med färg i skärningspunkten mellan design och visuell kultur. Louisianas utställning blir den första djupgående presentationen av konstnärens verk i Europa. Här möter man både tidiga och helt nya verk i en totalt överväldigande scenografi, skapad av konstnären, med specialdesignade golv, färgglada väggar, neonljus och karaktäristiska dofter – det blir som att kliva in i en parallell verklighet.

I utställningen presenteras ett antal av Da Cortes stora filminstallationer, som innehåller referenser till en uppsjö av populärkulturella fenomen som rapparen Eminem och The Muppets. Dessutom visas ett antal skulpturala verk, målningar och teckningar för att ge en fullständig överblick över Da Cortes konstnärliga praktik.

Popkonst på droger
Alex Da Cortes verk är tydligt förankrade i traditionell amerikansk konst och kultur. Han tycks blanda popkonsten och dess undersökning av populärkulturens ytor – som utövas av Warhol och Lichtenstien – med en egen skarp och satirisk existentialism. Verken besitter ofta en dubbelhet av anmärkningsvärd dysterhet och sorg och samtidigt något väldigt enkelt, lekfullt och lätt.

Da Cortes verk kopplar vår känsla av jag, av en identitet, till vår konsumtionskultur – från filmerna vi tittar på, till föremålen vi köper, ger och slänger. Med detta binder han en sorts existentiell tyngd till de direkt oskyldiga i att till exempel se The Muppet Show. I Da Cortes värld är vi alla ett slags missfoster, en summa av delar sammanfogade av det vi omger oss med och konsumerar.

Rubber Pencil Devil
Louisianas nyförvärv, Rubber Pencil Devil, som kommer att stå i centrum för utställningen, är ett av Da Cortes mästerverk. Verket består av en två timmar och fyrtio minuter lång film (sammansatt av 57 kortfilmer) och en visningsmiljö som fungerar som en poetisk förlängning av filmen med skulpturala möbler och en matta som liknar en fotbollsplan.

Da Corte har handbyggt unika scenografier för var och en av de 57 filmerna – en vanlig tour de force. Trots att han arbetat med digital video är hans tillvägagångssätt, därför karakteristiskt för honom, mycket analogt. Filmerna refererar till amerikanska barn-tv-klassiker, som Mr Rogers, De sju dvärgarna från Snövit och Bart Simpson. Konstnären spelar många av dessa karaktärer själv i full make-up, hans framförande är både humoristisk och lekfull i tonen, samtidigt som filmens tempo har saktats ner, vilket ger en känsla av både melankoli och utanförskap.

Andy Warhol
Andy Warhol (1928–1987) är utan tvekan den mest inflytelserika konstnären under sista hälften av 1900-talet, till stor del för att hans platta bilder kommunicerar så effektivt. Det finns inga detaljer, inget individuellt penselarbete, att hänga upp sig på. Warhol utnyttjar popkulturens på samma gång tomma och mystiska ikoner och återger befintliga bilder – från Campbells soppburkar till Jackie Kennedy, ordförande Mao och Coca-Cola-flaskor. Det konstnärliga utförandet ger ingen inblick i konstnärens inre. De handlar om världen utanför bilderna.

Catherine Opie
Catherine Opie (född 1961) är känd som subkulturernas röst. Hon är född i Los Angeles och har gjort staden till sin bas i flera år. De 50 fotografierna som visas här är tagna i Hollywood-ikonen Elizabeth Taylors hem i Beverly Hills (1932-2011). Huruvida en stjärna som Taylor verkligen är en del av en subkultur är öppet för diskussion. Men hennes värld är verkligen i periferin av de flesta människors förståelse för hemlighet. Taylor dog under skapandet av serien. Hennes implicita närvaro förändrades och verket framstår nu som ett monument över ett liv. Mitt bland de glittriga modetidningsytorna låter Opie kärleksfullt den privata och den sårbara människan komma fram.

Cindy Sherman
Cindy Sherman (född 1954) presenterar en mängd kvinnliga figurer som alla tekniskt sett är representationer av henne själv. Men inte som självporträtt eller förklädda till kända kvinnofigurer. Istället aktiverar Sherman ett antal förebilder som vi verkar känna igen även om vi faktiskt inte har sett dem tidigare. En sorts moderna ikoner som väntar på att någon ska ta sig an dem. Sherman har varit enormt viktig som kvinnlig kritiker av en mansdominerad konst-, film- och medievärld. Med stor ironi och melankoli utmanar och utforskar hon den manliga blicken på kvinnor – och världen.

Yves Klein
Den franske konstnären Yves Kleins (1928-1962) karriär var lika intensiv som kort och varade i huvudsak från 1956 till 1962. Kleins konst introducerar oss för två centrala och motstridiga rörelser: handling och enormt lugn. Detta lugn utstrålar från de monokroma dukarna, men också väldigt mycket från effekten de har. Vi söker de tre monokroma ytorna efter handling och riktning, men det finns ingen. Även när Klein rullar färgklädda kroppar på duken eller bränner sina målningar med eldkastare, kontrollerar han varje rörelse. Kontemplation och handling knyter samman hans intensiva och färgrika verk, som två dörrar som leder till samma plats.

Kriser och turbulens, men också en period av vild och våldsam konstnärlig innovation. Efter första världskriget upplevde det tyska samhället under Weimarrepubliken (1918–1933) år av djup fattigdom och politisk oro, men också en kortvarig uppblomstring av demokrati och en stark frihetskultur. Perioden, som fick ett abrupt slut med nazisternas maktövertagande 1933, präglades av både euforiskt skapande och en ständig känsla av förestående upplösning. Ett ”bräckligt” tillstånd som översattes i ett rikt och varierat kulturliv.

Moderna tider
Louisianas storskaliga höstutställning tar upp hela södra flygeln och blandar måleri, teckning, fotografi, arkitektur, design, film, teater, litteratur och musik. Här kommer tematiska kapitel att fokusera på tidens betydande konstnärliga strömning "Neue Sachlichkeit" (Ny objektivitet). I ett samhälle präglat av stora omvälvningar och motstridiga krafter försökte Neue Sachlichkeit-konstnärerna fånga det moderna vardagslivet och skildra vanliga människors liv och handlingar på ett realistiskt och nyktert sätt – rensat från all känslighet och ofta på ett medvetet förvrängt sätt.

Kriser och dekadens
Stadsliv, modern, funktionalistisk arkitektur, industrialisering och tekniska framsteg är utbredda motiv för tidens konstnärer, men också dåtidens livliga nöjesliv med nattklubbar, kabaréer, sexuell frigörelse, promiskuitet och prostitution. Samtidigt ses samhällskritiska skildringar av arbetarklassens hårda levnadsvillkor, kvinnors nya roll och överklassens dekadenta livsstil. Allt detta är teman som utställningen vecklar ut över konsten och med hjälp av ett omfattande historiskt dokumentationsmaterial.

August Sander – Fånga den moderna världen
Ett stort urval av den tyske fotografen August Sanders (1876–1964) livsverk "Menschen des 20. Jahrhunderts" (Människan på 1900-talet) kommer att utgöra en sorts utställning i utställningen. Sander inledde detta projekt 1919 med en ambition att skapa encyklopedisk och jämförande dokumentation.

August Sander porträtterade både framstående och anonyma tyskar från alla delar av samhället i en enkel och saklig bildstil som exemplifierar särpräglade ’typer’ för att samtidigt låta individen träda i karaktär. Den monumentala bildatlasen bestående av över 600 svartvita fotografier i sin helhet utgör ett unikt grupporträtt av det tyska samhället under Weimarrepubliken och står som en klassiker i europeisk konst- och fotohistoria.

August Sander (1876–1964) påbörjade sitt banbrytande dokumentärprojekt 'Menschen des 20. Jahrhunderts' (1900-talets män) på allvar i mitten av 1920-talet av viljan att dokumentera och klassificera "allt som kännetecknar det allmänmänskliga ”. Här satte han sig för att i en enkel och sober stil skildra både framstående och anonyma tyskar från alla samhällsskikt och dela in dem i kategorier.

Sanders monumentala bildatlas, som exemplariskt skildrar distinkta 'typer' för att låta individen komma till karaktär, bildar ett slags grupporträtt av Tyskland under Weimarrepubliken. Det här är ett så omfattande och ambitiöst projekt att det – även om det stora flertalet av Sanders negativ gick förlorade i en brand 1946 – knappast har en parallell i europeisk konst- och fotohistoria.

Samhällets sju grupper
Sander själv delade in sin typologi av det tyska samhället i sju grupper, vilket också framgår av utställningen. Här finns bonden, hantverkaren, kvinnan, godsen, konstnärerna, storstaden och de sista människorna (de utestängda). Tillsammans presenterar fotografierna ett tvärsnitt av samhället från bönderna och deras hantverk till revolutionärerna i städerna, myndigheterna och de marginaliserade.

Kännetecknet för August Sanders projekt var att han skildrade alla med samma distans och värdighet. Han ger sina landsmän möjlighet att posera, rakt vänd mot kameran, så att de framstår som väl genomtänkta och i sin naturliga omgivning.

Bränning under ytan
Det har sagts om Sanders konst att det bland annat är just hans förmåga att fånga denna speciella känsla av "tillhörighet" som gör att fotografierna bränner så kraftigt under den svala ytan. Och att det samtidigt kan vara förklaringen till "den säregna bristen på förvirring" som de porträtterade uppvisar i det ögonblick då de befinner sig isolerade framför linsen.

Projektet har sedan dess inspirerat yngre generationer av fotografer, bland andra amerikanska Walker Evans (1903–1975) och Diane Arbus (1923–1971), vars verk kunde ses på Louisiana tidigare i år.

Louisianas utställning, med titeln ’Same man’, är den första presentationen av Richard Prince i Skandinavien och innehåller 89 verk, varav många är från konstnärens eget omfattande arkiv. Utställningen innehåller bland annat hans berömda "re-photographs", som är resultatet av att Prince fotograferade en befintlig bild med sin kamera, vanligtvis från en glansig tidning. Genom att använda både kamerans beskärning och en mängd nyanser i färg, ljus, fokus eller till och med tejp, öppnar Prince upp bilderna för ny tolkning.

I sitt arbete lyfter Prince fram de marginella och banala aspekterna av samhället: tecknade serier, fotograferingar, annonser, idoldyrkan och andra former av "vardagskult". Han lyckas identifiera och ta prov på visuella koder och vrida dem så att de blir förföriska och anmärkningsvärda trots sin vanlighet – och får en glöd av något på en gång sexigt och besvärligt.

Konsthistoriskt tillhör Prince den så kallade ’Pictures Generation’, som var känd för att 'stjäla' befintliga bilder. Genom att göra det, undergräver Prince tanken att en konstnär alltid kommer att ha något igenkännbart, en stil som binder samman de olika grupperna av verk.

Prince är en tvetydig figur och hans stil varierar. Bara detta bidrar ibland till intrycket av hans verk som svåråtkomliga – som något som flyter omkring utan författare. Trots det kretsar alla Princes verk kring identitet, vilket gör hans bildvärld till ett porträtt av det sena 1900-talet.